Brukets historia från 1887 fram till idag

FOSSILNYCKEL TILL IVÖ KLACK

Sjöborre i skalgrus
Sjöborre i skalgrus

Här kan du dyka djupare i Kritatidens hav och få hjälp att identifiera de fossil du hittar i det gamla kaolinbrottet.

Vi kallar bilderna och texten ”Fossilnyckel” eftersom de kan öppna dörrarna till djurlivet som du skulle sett om du kommit hit lite tidigare i den geologiska historien.

För ca 80 miljoner år sedan var Ivöns norra udde ett skär i det skummande och livfulla hav som under Kritaperioden täckte denna del av nordöstra Skåne. Havet var mycket artrikt och vissa av de djur som levde då efterlämnade skal, tänder, ben mm som ett slags fossila visitkort som vittnar om att de var här en gång. Långt före vår tid.

Det är tillåtet att leta efter och samla in fossil som ligger löst i skalgruskalken i brottet. En del fossil är ganska små så det bästa sättet att hitta dem är att sakta granska ytorna, gärna direkt efter att det regnat. De vanligaste fossilfynden är skärvor av ostron och musslor.

Nyckeln visar några av de vanligaste fossilfynden samt några av de mer sällsynta och unika.

Det finns en chans att du kan få dina fynd granskade av Filip Lindgren, fossilexperten bakom Havsdrakarnas hus i Bromölla. Om du hittar något du vill fråga om kan du skicka bilder på ditt fynd till filip@havsdrakarnashus.se så svarar han på dina frågor i mån av tid.

Ammoniter

Armfotingar

Belemniter

Brattingsborgpengar

Hajar

Kammusslor

Marina reptiler

Mosasaurier

Ostron

Rudister

Sjöborrar

Sjöstjärnor

Snäckor

Spondylus

Svampdjur

Syndaflodsostron

Ammoniter

Inuti sitt spiralvridna skal levde ammonit-bläckfisken. Dessa fossil är s.k. ”Stenkärnor” vilket innebär att det ursprungliga skalet fylldes med kalkslam efter djurets död och blev som en gjutform innan det löstes upp och försvann. Det du ser är en avgjutning av hålrummet innuti skalet.

De här bläckfiskarna var inga sprinters utan guppade makligt fram genom vattenrymden. Om fara hotade kunde djuret dra sig in i sitt skal och täppa till boningskammaren med ett lock.

På Ivö sparades stora hela exemplar av kalkbrottsarbetarna och såldes till uppköpare för att tjäna en välkommen extra slant.

Ett flertal olika varianter har hittats på Ivön. Storlek från 10 – 70 cm i diameter. Hittas väldigt sällan numera.

Armfotingar

På bildens syns en variant som lever fästad med en köttig stam eller fot. Till vänster på bilden ser man vid spetsen på skalet var foten en gång satt. Storlek: 5-10 cm

Det finns många varianter, en del är ganska små. Dessa är 1-2 cm.

Armfotingarna är en helt egen grupp av ”marina filtrerare”, men de består precis som musslorna av två skal. Här pratar man om bukskal och ryggskal. Ofta kan man se var den köttiga stammen satt när denna marina filtrerare levde.
Den hungriga armfotingen särar på sina skal och skickar ut ett slags fångstorgan, inte helt olikt det som finns hos nu levande havstulpanen.

I Engelsk litteratur kallas de ibland för ”Lamp Shells” eftersom de påminner om gamla tiders oljelampor.

Belemniter

De latinska namnen är ofta långa och vackra. På bilden syns Belemnellocamax mammillatus, en annan vanlig art är Belemnitella mucronata.

Belemnit-bläckfiskarna hade goda tider i Krithavet och har därför lämnat efter sig stora mängder fossil. Det man hittar är delar av, eller hela, det cigarrformade ”rostrat”. Detta låg inbäddat i bläckfiskens kropp och har fungerat som en slags balansvikt eller stödskelett. Det är det enda som blir kvar av dessa ryggradslösa djur. Deras tänder var uppbyggda av material som inte bevarats till våra dagar.

Fossil av dessa belemnit-bläckfiskar används som så kallade ”Ledfossil”. Det betyder att man kan säga vilken tidpunkt det fossil man tittar på kommer från genom att se vilken art av belemnit som ligger intill.

Längd: upp till 12-13 cm.

Brattingsborgspengar

Armfoting, brattingsborgspenning
Armfoting, brattingsborgspenning

Detta lilla vackra fossil kommer från en speciell typ av Armfotingar. De levde fastsittande vid stenar eller klippor under vattnet. Ryggskalet påminner om en mandelbiskvi. På bukskalets insida syns mönstret efter den muskulatur som öppnade och stängde de båda skalen. Detta fossil kallas ibland för ”Skrattande Gubben” men den är också knuten till en saga från Ivön om den sjunkna borgen Brattingsborg.

I sagan om Brattingsborg, straffade Gudarna den ondskefulle slottsherren Kung Atte på så vis att Borgen störtade ut i Ivösjöns vatten och hans Slottskassa förvandlades till kalkskal med en grinande döskalle på.

Storlek: 1 cm.

Hajar

Hajtänder
Hajtänder

Med lite tur och gärna efter ett kraftigt regn, kan man hitta hajtänder. Ofta kommer dessa tänder från gruppen Makrillhajar. Färg och storlek kan variera. Leta efter små, mörka och blanka objekt som oftast 1-3 cm.

På Ivö har man hittat ett fåtal tänder från den pampiga Cretoxyrhina mantelli. Denna haj kunde nå en kroppslängd över 6 meter och tänderna kunde bli ca 6 cm. Den var Krithavets största haj, fullt jämförbar med våra dagars Stora Vithaj.

Kammusslor

Denna mussla finns än idag och är mycket eftertraktad som delikatess. Det finns många olika arter och variationer. Vissa är vackert solfjäder-mönstrade.

Kammusslan är, till skillnad från sina mer tröga mussel-släktingar väldigt aktiv, och kan till och med simma fort. Om den känner sig hotad kan den dra in vatten och med en kraftig sammandragning av skalet bilda en ”vatten-jet” stråle så den kan undkomma i en flaxande och märklig stil. Vissa arter har också ett slags ljuskänsliga ögon som blottas när musslan filtrerar vattnet.

Storlek vanligen 5-10 cm.

Marina reptiler

Halskota av Plesiosaur

Krithavets kungar var de många gånger storvuxna marina reptilerna. Dessa var inte havslevande dinosaurier utan just reptiler som anpassat sig till ett liv i havet. Svanödlor, Mosasaurier, Havskrokodiler och Havssköldpaddor har lämnat en hel del tänder, ben och kotor efter sig på Ivö. Lite då och då hittas dessa unika fossil. Många gånger är det mycket svårtolkade fynd, som ofta behöver granskas av experter.

På bilden finns en halskota från en Svanödla eller Plesiosaurie. Denna grupp av djur varierade mycket i storlek och form. Sannolikt levde de på fisk, bläckfisk och i viss grad egna artfränder.

Tänder kan vara 2-6 cm, kotor 3-20 cm, ben är oftast i flera delar.

Mosasaurier

Tand från en mosasaur

Mosasaurierna var utan tvekan högst upp i Krithavets Näringspyramid. Ibland kallas de med all rätt för Havets Tyrannosaurus Rex. Oavsett vad man var, mötte man en hungrig mosasaurie på upp emot 17 meter så låg man illa till. Dessa var formidabla rovdjur. Med sin smidiga och starka kropp var de beredda att sluka det mesta som kom i deras väg. Robusta tänder satt glest i käken och var konstruerade för att bita ihjäl och krossa.

Ivö har gett namn till en alldeles egen Mosasaurie-art som heter Tylosaurus ivoensis, den beräknas ha varit 13-14 meter lång, med tandkronor på 5-6 cm.

Ostron

Skalgruskalken på Ivö är till största delen bestående av mer eller minde trasiga ostronskal. Ibland kan man hitta hela. De förkommer i mycket stora variationer och tillhör olika grupper.

Det avbildade skalet tillhör ett ostron där den andra skalhalvan är mer kupat. Fossilet påminner om ett öra och det nedsänkta området är markeringen efter fästet för slutmuskeln. Det s.k. ”muskelärret”.

Storlek: 2-10 cm.

Rudister

Rudist-mussla av släktet Radiolites. 2-5 cm

Denna lite märkliga mussla består som alla andra musslor av två skal. Det som är speciellt med denna mussla är att det ena skalet är strutformat och det andra tjänstgör som lock.

Rudisterna kunde uppträda i så stora mängder att de bildade rev. De har inga nulevande motsvarigheter. Rudist-musslorna dog ut i slutet av Krita-perioden.

Sjöborrar

En hel sjöborre är ett ovanligt och mycket vackert fynd.

Plåtar, delar av skalet på sjöborre

Man kan också hitta taggarna av sjöborre

Med lite tur hittar man en hel sjöborre. Dessa mycket vackra fossil var medan de levde formade som en taggig boll som långsamt kröp omkring och betade på klippor och stenar i havet. Det satt då en tagg på varje ”vårta”.

Sjöborren tillhör gruppen ”Tagghudingar” och den är nära släkt med sjöstjärnor, ormstjärnor, sjöliljor och sjögurkor. Det finns även grävande sjöborrar. De ser ganska olika ut med sina ofta släta, äggformade skal.

Det är ganska vanligt att man hittar delar av sjöborrar. Ibland flera delar sammanhängande och ibland lösa enskilda plåtar. Lösa sjöborretaggar är också ganska vanliga fynd. De förekommer i olika former, både smala och klotliknande. Vid taggens bas kan man ibland se den del av taggen som ledat mot sjöborrens plåt.

Storleken varierar, hela sjöborrar är vanligen 2-5 cm. Storlek på taggar 1-3 cm. Storlek på enskilda plåtar 1 cm

Sjöstjärnor

Ibland hittar man dessa märkliga små fossil, som en gång satt på sjöstjärnan. Oftast på armarnas kanter. De kan se mycket olika ut beroende på var de en gång var placerade då djuret levde.

Det har hittats väldigt många olika varianter av sjöstjärnor på Ivö. Två av de fossila släktena som finns på Ivö heter Metopaster och Recurvaster.

Storlek: 0.5 – 1.0 cm

Snäckor

Det vänstra fossilet i bild är en stenkärna av en snäcka. På den till höger är snäckans skal bevarat.

Ibland kan man hitta fossil av snäckor. Oftast är det avgjutningar, s.k. ”Stenkärnor” vilket innebär att det ursprungliga skalet fylldes med kalkslam efter djurets död och tjänstgjorde som en gjutform innan det löstes upp och försvann.

Snäckorna du hittar på Ivö är vanligtvis små. Bara 1-3 cm, men det finns storvuxna exemplar på upp emot 20 cm från släktet Cerithium. Ibland hittar man enskilda vindlingar från dessa.

Spondylus

Spondylus-musslor förkommer i stor variation, en del bildade kolonier och levde i klasar eller knippen. En variant av Spondylus-musslorna kallas ibland för ”Taggostron”. När musslan levde var den bestyckad med taggar på skalet. Taggarna bildade en inbjudande miljö för diverse organismer. När alger, svampdjur, havsborstmaskar mm väl hade bosatt sig på musslans skal fick den ett fint kamouflage. Ibland ser man raderna av de avbrutna taggarna och kan kika efter alla fina fossil av påväxtorganismer.

Storlek: 2-10 cm

Svampdjur

Man hittar ofta små grenformade fossil med en massa hål, porer, och tänker genast att det är korall. Oftast rör det sig istället om svampdjur. Det kan även vara Mossdjur s.k. Bryozoer, eller kalkalger. Det är inte alltid helt enkelt att skilja dessa fossilgrupper åt i fält. Med lupp kan man studera detaljerna närmare.

Sitter porerna oregelbundet så är det oftast ett svampdjur, sitter porerna ordnade i rader så kan det vara ett Mossdjur. Kalkalgerna är oftast släta eller knottriga.

Visserligen hittar vi koraller i skalgruskalken på Ivön, men de är oftast formade som polletter eller strutar och är ganska ovanliga.

Storlek: 1-5 cm

Syndaflodsostron

Ett av de vanligaste fynden. Känns lätt igen på den zick-zack mönstrade eller ibland grovt tandade kanten.

Fullvuxna och hela exemplar är stora som en handflata och har oftast spår av olika andra mindre djur som växt på skalet.

Detta fossil har det vetenskapliga namnet Rastellum diluviana. Det var Carl von Linné som beskrev arten. ”Diluvium” betyder syndaflod på latin.