TORPARLIV PÅ KLACKEN

Halla-Måns, Häll-Anders, Sven Klack, Amerika-Nisse, Massa-Folke och Klacka-Bengta

Genom att minnas namnen på torparna som en gång levde sina liv här uppe på Klacken kan vi hedra de strävsamma människor som format denna del av ön. Idag finns bara rester kvar av deras hus. Men gör en resa i fantasin till tiden då det var fullt av liv kring torpen på höjden. 

Solen sänker sig i väster bakom Vångaberget och Klacka-Bengta går en sista sväng till källan efter vatten. Hennes dotter hämtar kon från dagens bete i skogen. I Halla-Måns kålgård rensar ett av barnen i landet.  Idag är det mest skog runt torpruinerna. På Klacka- Bengtas tid fanns här ett öppet jordbrukslandskap. Nere vid sjökanten låg byns fina åkertegar sida vid sida. Torparnas steniga åkrar på klacken var magrare. Varje yta nyttjades för att föda familjerna och deras djur.

Torpare på kungens mark
Längst bort från byarna låg torpen. Här fick familjer som inte ägde egen mark bygga sig ett litet hus. Mot betalning till markägaren fick de också nyttja en del av marken till åker och äng. Oftast skulle hyran betalas i form av arbetskraft, så kallade dagsverken.
Marken här tillhörde Bäckaskogs kungsgård. Kungsgården ligger nästan en mil bort på fastlandet. Torparen och hans hustru var tvungna att ta båten över sjön och sedan vandra hela vägen för att göra sina dagsverken. 

Dagsverken och hårt arbete
Godsherren hade rätt att kräva dagsverken närsomhelst under året. Oftast behövdes arbetskraft under skördetiden. Efter en lång arbetsdag på kungsgården hade de fortfarande kvar sysslorna i det egna jordbruket innan de fick stupa i säng.
Trots hårt arbete var det svårt att försörja familjen. Torparna var ofta tusenkonstnärer. Vid sidan av sitt eget jordbruk och dagsverken fick familjen in pengar genom bärplockning, hantverk, fiske eller skogsarbete.  Alla i familjen fick hjälpa till, stora som små.

Klacka-Bengta
Bengta Månsdotter, kallad Klacka-Bengta, var sista invånaren på Klacken. 1850 föddes hon i torpet längst i söder. Och på Ivö klack blev hon kvar hela sitt liv. Bengta gifte sig 1872 med drängen Bengt från Vånga. De tog över driften av familjens torp. I huset, som inte var större än 6 kvadratmeter, bodde familjen med sina tre barn tillsammans med Bengtas föräldrar och en handikappad faster. För att komma till skolan fick barnen vandra tre kilometer ned till skolhuset intill Ivö kyrka. Samma väg som hela familjen gick när det var söndag och gudstjänst.
När Bengta växte upp fanns det fyra familjer på Klacken. De sista nio åren, fram till sin död 1925, bodde hon ensam kvar i sitt torp - den sista torparen på Klacken. 

Klacka-Bengta och hennes man Bengt

Bengta och Bengt. Fotografiet är tagit på dottern Annas bröllop den 19 maj 1906. Bengta var då 56 och Bengt 74 år.

Källan
Källan som ligger i backen bakom Halla-Anders hus är själva förutsättningen för att torpen kunde byggas här. Mycket kunde de strävsamma torparna släpa hit upp eller tillverka. Men utan enkel tillgång till tjänligt vatten kunde man inte leva. Det blev säkert många vändor till källan under en dag.  För att få vatten till folk och fä.

Rösena
Odlingsrösen på toppen av Ivö är speciella. När man röjer sten på åkrar lägger man oftast bara stenarna i en hög. Men här har torparna noggrant staplat stenarna uppe på de stora stenblock som markerna var fulla av. Än idag står dessa rösen kvar och berättar att här har varit åker. Där växte säd eller rovor. 

Odlingsröse på Ivö klack